För drygt en vecka sedan besökte min flickvän (L.) och jag, en japansk kursare med flickvän den forna huvudstaden Nanjing (huvudstad under Ming och Republiken Kinas korta historia). Vi stannade två nätter på ett billigt vandrarhem, beläget i ett centralt och turistigt område, vars standard gränsade till budgethotell och kostade 90 kr per natt och dubbelrum.
På centralstationen i Nanjing mötte en gammal kursare till min vän upp oss och tog oss med till Museet till åminnelse av Nanjingmassakern (fritt översattt). Det kändes speciellt att gå dit med japaner. Det var ett stort museum, som förutom ett fåtal smaklösa pedagogiska detaljer (vid utgången kunde man läsa texten ”Kommer du ihåg?” på kinesiska, engelska och japanska) också hade en närmast enorm – i alla fall i relation till mina förväntningar – utomhusutställning med paviljonger, kullar, utgrävningar från massgravar, statyer med flyende människor bärandes på våldtagna kvinnor, döda småbarn.
Före min resa berättade jag för en kinesisk bekant att vi skulle resa till Nanjing med japanska vänner och besöka museet. Efter att ha diskuterat Japans position i förhållande till massakern bad hon mig återberätta japanernas intryck av det vi sett, eftersom det som hon sa ”intresserar mig mycket”.
På kvällen när vi sitter på en lite för dyr restaurang som serverade minst sagt medioker dimsum frågar jag så min vän vad han tyckte om museet och utställningen.
Jag får till svar att saken är mycket komplex och mer intrikat än vi européer kan begripa, kontentan är hursomhelst att Japan inte är den ende boven i dramat, utan istället förhåller det sig så att den kinesiska regimen ”utnyttjar” massakern för sina egna syften.
L. och jag blev här smått chockade. Här börjar min vän som själv var den som propsade för att vi skulle gå till museet att problematisera och politisera ett folkmord utan omsvep, utan brasklappar och förbehåll i stil med ”massakern var fruktansvärd och många extrema grymheter begicks”. Pang på politiken och till attack mot hur händelsen idag används för regimens nationalistiska syften. Det uppstod såklart en liten diskussion.
Jag tänkte mycket på det här dagarna efteråt. När jag träffade min kinesiska bekant så fick jag ljuga för henne om vad japanerna sagt, om jag blev upprörd; hur skulle då hon reagera? Så häromdagen pratade jag med min vän – och jag kan säga att jag för min del inte riktigt visste vad vi hade för relation längre. Han börjar i alla fall på maoistiskt manér med att säga att han idkat självkritik. Vi diskuterar och det hela känns avsevärt mycket bättre.
Men så på kvällen snubblar jag över en artikel i Aftonbladet Kultur där Socialistiska partiets Lars Henriksson driver i princip samma tes. LH har varit på ett historierevisionistiskt museum i Japan och när han kommer hem och när han får tillfället att skriva en artikel i Aftonbladet så väljer han att rikta kanonen mot…Kina! Han använder exakt samma argument som min kompis. LH:s tes bygger på att från Mao och framåt har det varit relativt tyst om massakern för att man från partihåll inte velat framställa Kina som svagt och i det kollektiva medvetandet är massakern ingen stor grej, eller åtminstone inte så stor som regimen vill påskina.
Jag har precis som LH ingen källa när jag vill hävda motsatsen, mer än mina egna få möten och samtal med kineser om denna händelse. Men jag vill hävda att Nanjingmassakern har givit upphov till en kollektiv sorg hos det kinesiska folket, och att denna sorg ännu är påtaglig tror jag beror på att den hela tiden kan hämta sitt bränsle från Japan som ännu inte på ett tillfredställande sätt tagit på sig skulden.
Därför menar jag att när LH skriver om massakern som någonting som plockats fram ur garderoben och nu används för att piska upp en nationalistisk stämning har han fel. Jag tror inte att det finns någon stämning att piska upp för den ligger redan och pyr, redo att flamma upp när nästa provokation kommer.
Japan har ännu inte gjort upp min sin historia och ändå framställer LH det som att den kinesiska regimen vill fortsätta ha Japan som sin fiende i denna sak eftersom det enda detta parti bryr sig om är ”marknadsandelar och handelskontrakt”. Jag själv hoppas innerligt att Kina fortsätter ställa krav på Japan och uppmärksamma det som hände i Nanjing.
Igår hittade Lin en hemsida som gör att man kan komma runt vad som populärt kallas The Great Firewall of China, så nu är det möjligt för mig att uppdatera bloggen om jag skulle vilja det. Jag vet att en massa människor hade kunnat tipsa mig om en sån här lösning tidigare men har faktiskt inte tyckt att det gjort så sjukt mycket att jag inte kunnat läsa vissa bloggar.
Den senaste tiden har mina tankar till en del upptagits av djupt tragiska och grymma händelser i Kinas och i viss mån även Koreas samtidshistoria. Det handlar framförallt om massakern i Nanjing 1938 och massakern på Himmelska fridens torg 1989.
Sparat under: Mat
Blev glad när en vän faktiskt hade använt mitt (fast egentligen är det från en kokbok…) pajrecept, så här kommer ett till!
Jag gjorde pizza häromdagen, som tur var jag inte hungrig när jag satte igång för det tog sin lilla tid.
25 g jäst
2 ½ dl ljummet vatten (37 grader)
2 msk olja
½ tsk salt
6-7 dl (360-420 g) vetemjöl
Finfördela gästen i en bunke. Häll i vattnet och rör tills jästen löser sig. Tillsätt olja, salt och större delen av mjölet. Arbeta till en smidig deg. Jäs degen övertäckt cirka en timme.
Sedan gjorde jag tomatsåsen, till den behöver man:
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 msk olivolja
1 burk (400 g) krossade tomater
3 msk tomatpuré
1 tsk örtkryddor (jag tog timjan, oregano och basilika)
½ tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk strösocker
Fräs den hackade löken i olivolja i en kastrull. Rör ner allt det andra och låt koka ihop i 10 min.
När man kavlat ut degen på bakplåtspapper ska den jäsa i trettio minuter till, jag missade det men tror inte att det påverkade slutresultatet.
Sen är det bara att breda ut tomatsåsen på degen och garnera pizzan med godsaker efter eget behag. Grädda på 225 grader i 20 min.
Joy Division har varit lite på tapeten på sistone, och mer ska det tydligen bli: live-DVD, film, nyutgivningar av albumen, dokumentärer. Kobra hade ett program i höstas där temat var buttergökar inom framförallt popen. För en gångs skull låg inte full fokus på Morrissey, istället handlade mycket om just Joy Divisions sångare Ian Curtis och fotografen Anton Corbijns arbeten med och relation till honom.
SVT visade också filmen 24 Hour Party People där Joy Divsion har en, åtminstone i filmens första hälft, framträdande roll. Filmen kretsar kring Tony Wilson (spelad av Steve Coogan), som står i centrum för Manchesters – ja hela Englands – framväxande popscen i egenskap av TV-programledare och klubb-/skivbolagsägare. En favoritscen är när Tony Wilson får en fråga om Joy Divisions val av bandnamn, som refererar till nazisternas sexslavar under Tredje riket, och svarar ungefär “Har du hört talas om postmodernism? Om det arbiträra spelet mellan sigifikant och signifié?” samtidigt som han skyndar backstage för att se hur det står till med Curtis som fått ett av sina epileptiska anfall. En annan scen visar på Curtis inställning till döden och hans hjältar, legendariska artister som i unga år tagit livet av sig – James Dean, Janis Joplin, Jim Morrison. Tony Wilson pratar sig varm över David Bowie medan en kolerisk, engagerad Curtis fördömer Bowie eftersom han sjungit om att avsluta sitt liv vid 25 års ålder men trots allt fortfarande är i livet.
Efter att det här visats på TV läste jag Ian Curtis änkas (Deborah Curtis) Touching From a Distance, en biografi över maken och deras liv tillsammans som utkom 1995. I sin bok beskriver Deborah Curtis deras äktenskap på ett ganska självutlämnande sätt. Det är ingen romantiserad skildring av hennes liv tillsammans med popikonen som ges; istället är det bilden av ett äktenskap snarare i nöd än i lust. Deborah Curtis minns stunder som inte genomsyrades av makens sjukdomstillstånd och vidlyftiga liv som turnerande artist: en sommarmånad utan de häftiga epileptiska anfallen då de promenerar i parken med barn och hund om kvällarna, eller bara små saker i vardagen då han visat sig lojal och kärleksfull. Men boken präglas egentligen mer av den desperation hon ofta kände, som när hon skriver om ett tillfälle då Ian får fyra epileptiska anfall i en följd och tappar medvetandet. Han vågar inte ta sin egen dotter i famnen utan någon bredvid av rädsla för ett anfall. Den nyblivna mamman får ta hand om den nyfödda dottern och hemmet i övrigt men stängs också ute från bandets spelningar för att Ian ska kunna träffa andra kvinnor.
För surrealisterna var självmordet en poetisk akt; negationen par excellance. Situationisten Guy Debord adresserar i sin första film Hurlements en faveur de Sade Madeleine Reineri – programledare för ett ungdomsprogram på radio, som bara 12 år gammal kastade sig i floden Isère – med den vackra sentimentala lamentationen: ”Ma petite sœur, nous ne sommes pas beaux à voir. L’Isère et la misère continuent. Nous n’avons pas de pouvoirs.” (Eng. övers.: My little sister, look at the state we’re in. The Isère and misery go on. We are powerless.) Varje tid tycks ha sin Madeleine, även om de egentligen är flera – romantiken har sin Werther, den tidiga modernismen Lautréamont, högmodernismen Jacques Vaché, postmoderniteten – Ian Curtis.
Sparat under: TV
Jag var inte hemma under dagarna kring valet i höstas, något som glädjer mig när jag tittar på sista delen av dokumentären om Feministiskt initiativ och ett klipp från SVT:s valvaka visas, programledare (fritt citerad):
“Välkomna till SVT:s valvaka, demokratins egen galaföreställning!”
Efter att redan ha sett F!:s hemska valkampanj där det diskuteras om sex timmars arbetsdag är en fråga som vinner val och allt som görs tycks göras (ofta med balonger..?) framför kameror och för kamerans skull blev detta för mycket för mig.
Föreläsaren i inlägget Panopticon nedan sa inte bara konstiga saker, han tipsade om lite bra, intressanta och roliga hemsidor också. Bl.a. berättade han om books.google.com – från början ett projekt med ambitionen att lägga upp ett gigantiskt bibliotek av böcker i fulltext (e-böcker), som efter klagomål från upphovsrättsinnehavare fick ändras till att endast publicera vissa sidor. Flera förlag/författare tillåter dock att google publicerar verken i fulltext; i nuläget är det därför en blandad kompott. Men även om det mesta består av utdrag är sidan väldigt användbar för att få en överblick över någon författares produktion eller för ett smakprov på en bok på önskelistan men som inte finns tillgänglig på närmsta bibliotek eller bokhandel.
Att söka med google innebär också vissa fördelar jämfört med att söka i en bibliotekskatalog. En sökning på exempelvis ”Dong Qichang” kommer inte bara att ge träffar på verk med den titeln, eller där orden ingår i ämnesbeskrivningen, utan också böcker där Dong Qichang nämns, om så bara i en uppräkning av namn på framstående kinesiska konstnärer under Ming. Så ska du någon gång göra en riktig djupdykning i ett begrepp, en person, en händelse etc. – glöm inte books.google.com, med lite utveckling åt rätt håll (dvs. åt det håll som tänktes från början) kan Google Books bli en verklig resurs.
Idag har jag skickat in ansökan om stipendium för studier i Kina. Jag sökte till Zhejiang i Hangzhou, Fudan i Shanghai och vilket som helst Peking – i den ordningen. Jag måste erkänna att nu när jag lämnat in det vill jag gärna ha stipendiet. Det är dock många som söker och de flesta har läst mer kinesiska i Sverige än vad jag har gjort. Jag vill nog – när det kommer till kritan – läsa i Kina, men allt runtomkring, med flytt och sånt som måste fixas och är nytt skrämmer mig lite. För att inte tala om det outhärdliga: att jag antagligen inte kommer förstå någonting första veckorna.
Det är bara att vänta och se. Vet inte om jag med min konservativa karaktär i ständig mauvaise foi ens kommer våga åka om jag skulle bli tilldelad stipendium. Men jag hoppas att jag tar mig i kragen om jag skulle ha den turen.
Häromdagen hade jag en föreläsning om E-handel. Föreläsaren, direktör för Svenska handelskammaren och lobbyist för näringslivet, rekommenderade en bok som han tyckte var mycket spännande läsning – The Transparent Society, skriven av David Brin (utkommen 1998).
Författaren menar i boken att de som fortfarande pratar om integritet och privatliv bara är skummisar som har något att dölja. Föreläsaren beskrev idéhistorien bakom Brins bok: Augustinus pratade om Guds allseende öga, och senare hade Jeremy Bentham (som ska ha börjat studera latin vid tre års ålder, börjat på Oxford vid tolv osv.) skrivit om ett sätt att organisera fängelser, en modell han kallade Panopticon.
Panopticon är uppbyggt så en fångvaktare kan se alla fångar men att fången inte kan se fångvaktaren och därför heller inte vet om han för tillfället är iakttagen. Den här modellen för övervakning av ett fängelse ville Brin upphöja till universell princip för samhället.
För att parafrasera Bullen: det är inte mannen på bilden som har skrivit boken eller hållit föreläsningen.
Före jul köpte jag en elegant, nätt men ändå robust dagbok. Den är något mindre än A6-format, tjock med svarta pärmar. Dagboken är från Moleskine, vars stilrena skissblock och anteckningsböcker har använts av kändisar som Hemingway, Picasso, Céline m.fl.
Varje dag har en sida. Det är precis lagom utrymme för att skriva ner inte bara vad man gjort utan även något om saker man tänkt och funderat på under dagen. Att bara ha en sida till sitt förfogande innebär ett tvång att begränsa sig, att datum är förtryckt gör att om jag skulle glömma eller inte orka skriva en dag ser denna sida väldigt tom och tråkig ut; det gäller att skriva varje dag, på ett annat sätt än i en vanlig dagbok. Och hittills har jag faktiskt lyckats med att skriva en anteckning varje dag.
Jag hade från början tänkt bära den med mig, för att skriva ner saker som dyker upp mer kontinuerligt, men nu känns det inte som att jag vågar eftersom jag har en tendens att glömma saker och ting.
Det lilla formatet gör att den borde lämpa sig utmärkt för t.ex. den som ska ut på en längre resa. För mig känner jag redan att den fyller en funktion: bara dagarna den senaste veckan flyter samman, men dagboken binder upp mitt fragmentariska minne och kommer, hoppas jag, vara mig till hjälp under året och bereda mig nöje åren som kommer.
Åsa Linderborg brukar skriva om Irak i Aftonbladet. Den 21 november recenserade hon Sofia Coppolas senaste film Marie Antoinette, med Kirsten Dunst i huvudrollen som den sista franska drottningen. Eftersom debatten som recensionen gav upphov till fortfarande pågår (nu senast med en artikel av Lars Mikael Raatamaa) så tänkte jag kommentera en central fråga som tagits upp, nämligen den om hur den franska revolutionen gestaltas – eller inte gestaltas – i filmen.
Linderborg går ut hårt i sin recension ”Jag köper inte det här”:
Sofia Coppola gör icke-filmer. Lost in Translation utspelar sig i Japan, utan att handla om Japan. I centrum står en kärlekshistoria man aldrig får djupare förståelse för. Marie Antoinette är förlagd till åren före och under den franska revolutionen, men revolutionen finns inte med.
“Revolutionen finns inte med”, här hajade jag till första gången jag läste, (den imbecilla svepande kritiken mot Lost in Translation fick mig också att höja på ögonbrynen). Men när jag fortsatte läsa lite längre ner, så utvecklar Linderborg:
Men om det frånvarande är så medvetet frånvarande att det ändå ska vara närvarande för tolkningens skull, måste vi trots allt diskutera den revolution vi alla anses känna till.
Visst kan vi diskutera den franska revolutionen, men jag anser inte att Coppola ska göra det på det sätt Linderborg tycks vilja. Coppola gör just det Åsa Linderborg åtminstone på något plan förstått, men inte uppskattar: i Marie Antoinette gör Sofia Coppola det frånvarande närvarande.
Jag vet att Åsa Linderborg gillar Gramsci. Jag vet inte mycket om Gramsci, men vill minnas att han betonade en aspekt av klasskampen som ett ställningskrig mellan klassernas intellektuella: vilken ideologis tolkning av samhället och dess kultur ska vinna genomslag? Linderborg dömer ut filmen eftersom Coppola inte bidrar till den intellektuella tradition kritikern är en del av, eftersom Coppola inte bidrar till en ny förståelse av den franska revolutionen och därmed inte heller utmanar den gamla, borgerliga. Men är detta verkligen sant, är filmen bara en meningslös orgie i gullighet och sötsaker?
Coppola har inte valt den formen. Coppola lyckas att få mig tänka på den stundande undergången, och det är i just det jag menar att hon gör det frånvarande (revolutionens orsaker och förlopp, människorna bakom den osv.) närvarande (i livet på Versailles). Det hela är dock inte så enkelt, revolutionen är ju inte bannlyst: i filmen skildras också en klass som är oförmögen att härska.
Ett exempel som på ett bra sätt illustrerar frånvarons närvaro är Sartres anekdot om Pierre på kafét. Fritt ur minnet: någon ska möta Pierre på ett kafé. Men Pierre kommer inte, han är inte där när hon kommer, inte när hon väntat i fem min, en kvart och inte efter en trekvart. Det som är närvarande för den väntande på kafét är primärt Pierre, medvetenheten om att Pierre inte är där.
En annan välkänd estetik är att göra det kända främmande – Brechts Verfremdung (ung. främmandegörande). Jag menar på intet sätt att det är det Coppola har gjort, men tycker ändå att processern, omvandlingarna, glidningarna, påminner om varandra.
Något annat jag funderat på när jag läst debatten är begreppet “frånvarande orsak”, både ifråga om den franska revolutionen per se (eg. en absurditet, för vad är den franska revolutionen utan det som skrivits och sagts om den?) och i filmen som diskuteras, som bland andra Spinoza, Althusser, Jameson och Zizek skrivit om. Jag hoppas att jag får anledning att återkomma till detta och två böcker som diskuterar frågan, Fredric Jamesons Det politiska omedvetna och Slavoj Zizeks Ideologins sublima objekt.
Avslutningsvis vill jag rekommendera den redan nämnda artikeln av Raatamaa, och förtydliga att jag inte tycker att Marie Antoinettes enda förtjänst som film är dess sätt att behandla den franska revolutionen, utan även skådespelarinsatser, soundtrack, vackra scener, det som redan hyllats: kostymer och detaljer – allt detta sammantaget gjorde att jag lämnade biosalongen belåten.
