Det här med namn på andra språk än svenska och engelska. Det är ofta hemskt svårt. Att stava alltså. Men ibland är det tydligen riktigt knepigt och leder till större förvirring än vanligt. Det här är ett utdrag ur SVT:s politiska kommentator Bo Inge Anderssons analys av situationen i Nordkorea som jag läste på text-tv i torsdags:

När jag i detta nu söker efter Inge Bos artikel läser jag: ”Ledaren Kim Il-jung anses i väst vara svårt sjuk. Han slåss för att en av hans söner ska efterträda honom. Det antas att militären inte är med på den linjen. Sönerna är svaga kort.” (Publicerad 27 maj 2009 – 15:42 Uppdaterad 28 maj 2009 – 11:56) Tråkigt att man inte kunde få det rätt ens vid ett andra försök.

Men utan internet som jag var läste jag inte bara text-tv utan även Aftonbladet. Wolfgang Hansson har skrivit en artikel om risken för att Nordkoreas ledare Kim Yong-il ska sälja kärnvapen till bin Ladin:

Nu är det så att det Kim Yong-il faktiskt är en nordkoreansk politiker, han är rentav landets premiärminister. Så vem avses egentligen? Kim Jong-il eller premiärministern? I och med att personen ifråga refereras till som ”Nordkoreas ledare”, och eftersom den för de flesta av Aftonbladets läsare troligen okände Kim Yong-il ingenstans presenteras som premiärminister, så antar jag att det blivit fel men att Aftonbladet inte märkt något ens när man la till bilden.

Vi kan ju alltid hoppas att nyhetsflödet denna torsdag inte var helt representativt för hur det ser ut i stort…

Lingvistbloggen: inst. för lingvistik på Stockholms universitet har en blogg. Lite som Värsta språket minus Fredrik Lindström men plus professor Östen Dahls smileys.
Mitt filmtips: kolla vilka filmer jag gillar! Intressant!
Logofili: en väns blogg, för mycket citat, men initierat om Kina etc.
Google Nyheter: om du är intresserad av något speciellt tema, gillar en särskild skribent eller bara vill hitta recensioner av en ny film eller bok kan man söka med Googles nyhetssök så får man upp artiklar från (nät-/)tidningar, SVT, SR etc.

I Folke Edwards Från modernism och postmodernism förklaras de svenska nyskaparnas historia ha två grenar: ”De som snabbast introducerar den senaste internationella trenden, och de som vänder den ryggen och skapar något eget.” Edwards medger att kategoriseringen är grov. Jag menar att den också är bedräglig.

Men om vi ändå använder oss av uppdelningen får Mario Grut sägas höra till den första gruppen, där han, inte så mycket pga. egna verk som genom sina översättningar av framförallt Pound men även Joyce, Sartre m.fl., tjänat som en mycket viktig introduktör.

Nu i sommar har Aftonbladet startat serien ”Mario minns” där Grut skriver om sina möten med några av 1900-talets främsta intellektuella. Samtalen återges på en charmig prosa och det är svårt att inte dra på munnen när Pound i Rapallo 1959 säger: ”Call me Ez”. Dialogen med Tristan Tzara är obetalbar.

Serien är nu framme vid det elfte minnet, Jean-Paul Sartre, där 100 års-jubilaren slår fast att de koloniserade fått en röst i Fanon och kastat om subjekt–objekt-relationen.

Läs på: http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,684327,00.html