Den här killen gillade jag som barn; för er som inte känner igen honom är det Lille Hiawatha. Indianpojken hade två attribut: en yxa i bältet och ett par byxor som alltid hasade ner, antagligen på grund av att yxan, trots dess ringa storlek, ändå var för tung. När vi hälsade på i min mormors stuga – min mormor hade en liten röd stuga i skogen som permanentboende – som barn så brukade jag hålla till vedboden och med en yxa med avbrutet skaft och löst yxblad hugga små vedträn. Den av mig så omtyckta yxan kallades Hiawatha-yxan.