Häromdagen såg jag filmen Sommarpalatset av Lou Ye (bl.a. ”Suzhou Creek”), tror den gick på Stockholms filmfestival 2006 med titeln ”The Summer Palace”. Jag ville väldigt gärna se den då men det blev inte av, kanske eftersom jag hörde ryktesvägen att den fått ett ganska svalt mottagande. Nu hittade jag den hursomhelst häromdagen i ett av alla DVD-stånd som finns här ute på gatan. Kopian jag köpte bär den franska titeln ”Une Jeunesse Chinoise”, längst upp på framsidan står det att filmen klassas som en av de tio mest förbjudna i Kina – som ett litet säljknep.
Huvudrollsinnehavaren kommer in på Beiqinguniversitetet i Peking och lämnar sin by vid nordkoreanska gränsen. Hon träffar en man genom en av de få nära vänner hon hittat i sin studentkorridor och de inleder vad som med en sliten kliché kan beskrivas som ett stormigt förhållande. 
Den här första delen tyckte jag om, mycket eftersom jag gissar att det var en ganska bra skildring av studentlivet i slutet på 80-talet (man kunde även skymta utlänningar när de var ute och festade, det tyckte jag var spexigt), och för att persongalleriet här var ganska intressant med huvudrollsinnehavaren som en självdestruktiv romantiker. Av studentrörelsen såg man inte mycket; ett möte, bussar som tog glada studenter från campus till demonstrationer. Jag är inte dummare än att jag förstår att det som kinesisk regissör är svårt att skildra en händelse som Himmelska fridens torg, men det måste gå att göra bättre än i denna film. Vissa scener hade dock sina poänger, som när regissören visade höstens (1989) mönstring där studenterna sätter sig i militärbussar för att åka och göra övningar. Jag antar att detta måste ha varit en sjuk upplevelse för många av dem deltagande. Filmen fortsätter sedan med att följa huvudpersonerna 15 år framåt i tiden, och det känns bitvis lite krystat; som bara för att visa biopubliken Kinas historia efter -89 med lite halvcorny bildspel från historiska milstolpar som det tidiga 90-talets Shenzhen med skyskrapor och Hongkong anno 1997. Jag har dock en känsla av att detta kan vara en film jag uppskattar mer när jag sett den en andra gång.
På måndag börjar jag vårterminens studier på Fudanuniversitetet i Shanghai. Efter en dryg månads vinterlov ser jag fram emot att börja igen. Jag har under lovet försökt plugga en del på egen hand, vilket åtminstone sett till de två första veckorna gick oväntat bra. Fast nu ska det alltså ändå bli skönt att få lite fasta rutiner igen (någonting säger mig dock att jag kommer att tycka annorlunda på tisdag morgon vid sex-tiden…).
Vädret har skiftat och blivit lite varmare i Shanghai och jag tror att detta är orsaken till att jag idag är förkyld. Om man känner sig lite småhängig och på väg att bli sjuk rekommenderar jag inte badminton i parken. På förkylningen ligger en visdomstand och trycker, inte min dag alls.
Jag har kommit på ett projekt som jag kanske ska sätta i verket, nämligen att fota kvarteret vi bor i och människorna som rör sig här varje dag – skräddaren som vaktar cykelförrådet, skomakaren som i ur och skur sitter under ett parasoll vid porten till vårt bostadsområde, tanten på 7-eleven, tanten i naturgodisaffären, gubben som klipper folk på gatan, paret som säljer pannkakor om mornarna, tanten som har en kartong med DVD:er och försäkrar att Eddie Murphys senaste där han spelar en 300 kg tung mama är jättebra, kvinnan som serverar oss på vår stammisrestaurang, coola killen på Starbucks, den sura servitrisen på dumplingstället och så vidare och så vidare.
För drygt en vecka sedan besökte min flickvän (L.) och jag, en japansk kursare med flickvän den forna huvudstaden Nanjing (huvudstad under Ming och Republiken Kinas korta historia). Vi stannade två nätter på ett billigt vandrarhem, beläget i ett centralt och turistigt område, vars standard gränsade till budgethotell och kostade 90 kr per natt och dubbelrum.
På centralstationen i Nanjing mötte en gammal kursare till min vän upp oss och tog oss med till Museet till åminnelse av Nanjingmassakern (fritt översattt). Det kändes speciellt att gå dit med japaner. Det var ett stort museum, som förutom ett fåtal smaklösa pedagogiska detaljer (vid utgången kunde man läsa texten ”Kommer du ihåg?” på kinesiska, engelska och japanska) också hade en närmast enorm – i alla fall i relation till mina förväntningar – utomhusutställning med paviljonger, kullar, utgrävningar från massgravar, statyer med flyende människor bärandes på våldtagna kvinnor, döda småbarn.
Före min resa berättade jag för en kinesisk bekant att vi skulle resa till Nanjing med japanska vänner och besöka museet. Efter att ha diskuterat Japans position i förhållande till massakern bad hon mig återberätta japanernas intryck av det vi sett, eftersom det som hon sa ”intresserar mig mycket”.
På kvällen när vi sitter på en lite för dyr restaurang som serverade minst sagt medioker dimsum frågar jag så min vän vad han tyckte om museet och utställningen.
Jag får till svar att saken är mycket komplex och mer intrikat än vi européer kan begripa, kontentan är hursomhelst att Japan inte är den ende boven i dramat, utan istället förhåller det sig så att den kinesiska regimen ”utnyttjar” massakern för sina egna syften.
L. och jag blev här smått chockade. Här börjar min vän som själv var den som propsade för att vi skulle gå till museet att problematisera och politisera ett folkmord utan omsvep, utan brasklappar och förbehåll i stil med ”massakern var fruktansvärd och många extrema grymheter begicks”. Pang på politiken och till attack mot hur händelsen idag används för regimens nationalistiska syften. Det uppstod såklart en liten diskussion.
Jag tänkte mycket på det här dagarna efteråt. När jag träffade min kinesiska bekant så fick jag ljuga för henne om vad japanerna sagt, om jag blev upprörd; hur skulle då hon reagera? Så häromdagen pratade jag med min vän – och jag kan säga att jag för min del inte riktigt visste vad vi hade för relation längre. Han börjar i alla fall på maoistiskt manér med att säga att han idkat självkritik. Vi diskuterar och det hela känns avsevärt mycket bättre.
Men så på kvällen snubblar jag över en artikel i Aftonbladet Kultur där Socialistiska partiets Lars Henriksson driver i princip samma tes. LH har varit på ett historierevisionistiskt museum i Japan och när han kommer hem och när han får tillfället att skriva en artikel i Aftonbladet så väljer han att rikta kanonen mot…Kina! Han använder exakt samma argument som min kompis. LH:s tes bygger på att från Mao och framåt har det varit relativt tyst om massakern för att man från partihåll inte velat framställa Kina som svagt och i det kollektiva medvetandet är massakern ingen stor grej, eller åtminstone inte så stor som regimen vill påskina.
Jag har precis som LH ingen källa när jag vill hävda motsatsen, mer än mina egna få möten och samtal med kineser om denna händelse. Men jag vill hävda att Nanjingmassakern har givit upphov till en kollektiv sorg hos det kinesiska folket, och att denna sorg ännu är påtaglig tror jag beror på att den hela tiden kan hämta sitt bränsle från Japan som ännu inte på ett tillfredställande sätt tagit på sig skulden.
Därför menar jag att när LH skriver om massakern som någonting som plockats fram ur garderoben och nu används för att piska upp en nationalistisk stämning har han fel. Jag tror inte att det finns någon stämning att piska upp för den ligger redan och pyr, redo att flamma upp när nästa provokation kommer.
Japan har ännu inte gjort upp min sin historia och ändå framställer LH det som att den kinesiska regimen vill fortsätta ha Japan som sin fiende i denna sak eftersom det enda detta parti bryr sig om är ”marknadsandelar och handelskontrakt”. Jag själv hoppas innerligt att Kina fortsätter ställa krav på Japan och uppmärksamma det som hände i Nanjing.
Igår hittade Lin en hemsida som gör att man kan komma runt vad som populärt kallas The Great Firewall of China, så nu är det möjligt för mig att uppdatera bloggen om jag skulle vilja det. Jag vet att en massa människor hade kunnat tipsa mig om en sån här lösning tidigare men har faktiskt inte tyckt att det gjort så sjukt mycket att jag inte kunnat läsa vissa bloggar.
Den senaste tiden har mina tankar till en del upptagits av djupt tragiska och grymma händelser i Kinas och i viss mån även Koreas samtidshistoria. Det handlar framförallt om massakern i Nanjing 1938 och massakern på Himmelska fridens torg 1989.
