Joy Division har varit lite på tapeten på sistone, och mer ska det tydligen bli: live-DVD, film, nyutgivningar av albumen, dokumentärer. Kobra hade ett program i höstas där temat var buttergökar inom framförallt popen. För en gångs skull låg inte full fokus på Morrissey, istället handlade mycket om just Joy Divisions sångare Ian Curtis och fotografen Anton Corbijns arbeten med och relation till honom.

SVT visade också filmen 24 Hour Party People där Joy Divsion har en, åtminstone i filmens första hälft, framträdande roll. Filmen kretsar kring Tony Wilson (spelad av Steve Coogan), som står i centrum för Manchesters – ja hela Englands – framväxande popscen i egenskap av TV-programledare och klubb-/skivbolagsägare. En favoritscen är när Tony Wilson får en fråga om Joy Divisions val av bandnamn, som refererar till nazisternas sexslavar under Tredje riket, och svarar ungefär “Har du hört talas om postmodernism? Om det arbiträra spelet mellan sigifikant och signifié?” samtidigt som han skyndar backstage för att se hur det står till med Curtis som fått ett av sina epileptiska anfall. En annan scen visar på Curtis inställning till döden och hans hjältar, legendariska artister som i unga år tagit livet av sig – James Dean, Janis Joplin, Jim Morrison. Tony Wilson pratar sig varm över David Bowie medan en kolerisk, engagerad Curtis fördömer Bowie eftersom han sjungit om att avsluta sitt liv vid 25 års ålder men trots allt fortfarande är i livet.

Efter att det här visats på TV läste jag Ian Curtis änkas (Deborah Curtis) Touching From a Distance, en biografi över maken och deras liv tillsammans som utkom 1995. I sin bok beskriver Deborah Curtis deras äktenskap på ett ganska självutlämnande sätt. Det är ingen romantiserad skildring av hennes liv tillsammans med popikonen som ges; istället är det bilden av ett äktenskap snarare i nöd än i lust. Deborah Curtis minns stunder som inte genomsyrades av makens sjukdomstillstånd och vidlyftiga liv som turnerande artist: en sommarmånad utan de häftiga epileptiska anfallen då de promenerar i parken med barn och hund om kvällarna, eller bara små saker i vardagen då han visat sig lojal och kärleksfull. Men boken präglas egentligen mer av den desperation hon ofta kände, som när hon skriver om ett tillfälle då Ian får fyra epileptiska anfall i en följd och tappar medvetandet. Han vågar inte ta sin egen dotter i famnen utan någon bredvid av rädsla för ett anfall. Den nyblivna mamman får ta hand om den nyfödda dottern och hemmet i övrigt men stängs också ute från bandets spelningar för att Ian ska kunna träffa andra kvinnor.

För surrealisterna var självmordet en poetisk akt; negationen par excellance. Situationisten Guy Debord adresserar i sin första film Hurlements en faveur de Sade Madeleine Reineri – programledare för ett ungdomsprogram på radio, som bara 12 år gammal kastade sig i floden Isère – med den vackra sentimentala lamentationen: ”Ma petite sœur, nous ne sommes pas beaux à voir. L’Isère et la misère continuent. Nous n’avons pas de pouvoirs.” (Eng. övers.: My little sister, look at the state we’re in. The Isère and misery go on. We are powerless.) Varje tid tycks ha sin Madeleine, även om de egentligen är flera – romantiken har sin Werther, den tidiga modernismen Lautréamont, högmodernismen Jacques Vaché, postmoderniteten – Ian Curtis.