Sparat under: TV
Jag var inte hemma under dagarna kring valet i höstas, något som glädjer mig när jag tittar på sista delen av dokumentären om Feministiskt initiativ och ett klipp från SVT:s valvaka visas, programledare (fritt citerad):
“Välkomna till SVT:s valvaka, demokratins egen galaföreställning!”
Efter att redan ha sett F!:s hemska valkampanj där det diskuteras om sex timmars arbetsdag är en fråga som vinner val och allt som görs tycks göras (ofta med balonger..?) framför kameror och för kamerans skull blev detta för mycket för mig.
Föreläsaren i inlägget Panopticon nedan sa inte bara konstiga saker, han tipsade om lite bra, intressanta och roliga hemsidor också. Bl.a. berättade han om books.google.com – från början ett projekt med ambitionen att lägga upp ett gigantiskt bibliotek av böcker i fulltext (e-böcker), som efter klagomål från upphovsrättsinnehavare fick ändras till att endast publicera vissa sidor. Flera förlag/författare tillåter dock att google publicerar verken i fulltext; i nuläget är det därför en blandad kompott. Men även om det mesta består av utdrag är sidan väldigt användbar för att få en överblick över någon författares produktion eller för ett smakprov på en bok på önskelistan men som inte finns tillgänglig på närmsta bibliotek eller bokhandel.
Att söka med google innebär också vissa fördelar jämfört med att söka i en bibliotekskatalog. En sökning på exempelvis ”Dong Qichang” kommer inte bara att ge träffar på verk med den titeln, eller där orden ingår i ämnesbeskrivningen, utan också böcker där Dong Qichang nämns, om så bara i en uppräkning av namn på framstående kinesiska konstnärer under Ming. Så ska du någon gång göra en riktig djupdykning i ett begrepp, en person, en händelse etc. – glöm inte books.google.com, med lite utveckling åt rätt håll (dvs. åt det håll som tänktes från början) kan Google Books bli en verklig resurs.
Idag har jag skickat in ansökan om stipendium för studier i Kina. Jag sökte till Zhejiang i Hangzhou, Fudan i Shanghai och vilket som helst Peking – i den ordningen. Jag måste erkänna att nu när jag lämnat in det vill jag gärna ha stipendiet. Det är dock många som söker och de flesta har läst mer kinesiska i Sverige än vad jag har gjort. Jag vill nog – när det kommer till kritan – läsa i Kina, men allt runtomkring, med flytt och sånt som måste fixas och är nytt skrämmer mig lite. För att inte tala om det outhärdliga: att jag antagligen inte kommer förstå någonting första veckorna.
Det är bara att vänta och se. Vet inte om jag med min konservativa karaktär i ständig mauvaise foi ens kommer våga åka om jag skulle bli tilldelad stipendium. Men jag hoppas att jag tar mig i kragen om jag skulle ha den turen.
Häromdagen hade jag en föreläsning om E-handel. Föreläsaren, direktör för Svenska handelskammaren och lobbyist för näringslivet, rekommenderade en bok som han tyckte var mycket spännande läsning – The Transparent Society, skriven av David Brin (utkommen 1998).
Författaren menar i boken att de som fortfarande pratar om integritet och privatliv bara är skummisar som har något att dölja. Föreläsaren beskrev idéhistorien bakom Brins bok: Augustinus pratade om Guds allseende öga, och senare hade Jeremy Bentham (som ska ha börjat studera latin vid tre års ålder, börjat på Oxford vid tolv osv.) skrivit om ett sätt att organisera fängelser, en modell han kallade Panopticon.
Panopticon är uppbyggt så en fångvaktare kan se alla fångar men att fången inte kan se fångvaktaren och därför heller inte vet om han för tillfället är iakttagen. Den här modellen för övervakning av ett fängelse ville Brin upphöja till universell princip för samhället.
För att parafrasera Bullen: det är inte mannen på bilden som har skrivit boken eller hållit föreläsningen.
Före jul köpte jag en elegant, nätt men ändå robust dagbok. Den är något mindre än A6-format, tjock med svarta pärmar. Dagboken är från Moleskine, vars stilrena skissblock och anteckningsböcker har använts av kändisar som Hemingway, Picasso, Céline m.fl.
Varje dag har en sida. Det är precis lagom utrymme för att skriva ner inte bara vad man gjort utan även något om saker man tänkt och funderat på under dagen. Att bara ha en sida till sitt förfogande innebär ett tvång att begränsa sig, att datum är förtryckt gör att om jag skulle glömma eller inte orka skriva en dag ser denna sida väldigt tom och tråkig ut; det gäller att skriva varje dag, på ett annat sätt än i en vanlig dagbok. Och hittills har jag faktiskt lyckats med att skriva en anteckning varje dag.
Jag hade från början tänkt bära den med mig, för att skriva ner saker som dyker upp mer kontinuerligt, men nu känns det inte som att jag vågar eftersom jag har en tendens att glömma saker och ting.
Det lilla formatet gör att den borde lämpa sig utmärkt för t.ex. den som ska ut på en längre resa. För mig känner jag redan att den fyller en funktion: bara dagarna den senaste veckan flyter samman, men dagboken binder upp mitt fragmentariska minne och kommer, hoppas jag, vara mig till hjälp under året och bereda mig nöje åren som kommer.
Åsa Linderborg brukar skriva om Irak i Aftonbladet. Den 21 november recenserade hon Sofia Coppolas senaste film Marie Antoinette, med Kirsten Dunst i huvudrollen som den sista franska drottningen. Eftersom debatten som recensionen gav upphov till fortfarande pågår (nu senast med en artikel av Lars Mikael Raatamaa) så tänkte jag kommentera en central fråga som tagits upp, nämligen den om hur den franska revolutionen gestaltas – eller inte gestaltas – i filmen.
Linderborg går ut hårt i sin recension ”Jag köper inte det här”:
Sofia Coppola gör icke-filmer. Lost in Translation utspelar sig i Japan, utan att handla om Japan. I centrum står en kärlekshistoria man aldrig får djupare förståelse för. Marie Antoinette är förlagd till åren före och under den franska revolutionen, men revolutionen finns inte med.
“Revolutionen finns inte med”, här hajade jag till första gången jag läste, (den imbecilla svepande kritiken mot Lost in Translation fick mig också att höja på ögonbrynen). Men när jag fortsatte läsa lite längre ner, så utvecklar Linderborg:
Men om det frånvarande är så medvetet frånvarande att det ändå ska vara närvarande för tolkningens skull, måste vi trots allt diskutera den revolution vi alla anses känna till.
Visst kan vi diskutera den franska revolutionen, men jag anser inte att Coppola ska göra det på det sätt Linderborg tycks vilja. Coppola gör just det Åsa Linderborg åtminstone på något plan förstått, men inte uppskattar: i Marie Antoinette gör Sofia Coppola det frånvarande närvarande.
Jag vet att Åsa Linderborg gillar Gramsci. Jag vet inte mycket om Gramsci, men vill minnas att han betonade en aspekt av klasskampen som ett ställningskrig mellan klassernas intellektuella: vilken ideologis tolkning av samhället och dess kultur ska vinna genomslag? Linderborg dömer ut filmen eftersom Coppola inte bidrar till den intellektuella tradition kritikern är en del av, eftersom Coppola inte bidrar till en ny förståelse av den franska revolutionen och därmed inte heller utmanar den gamla, borgerliga. Men är detta verkligen sant, är filmen bara en meningslös orgie i gullighet och sötsaker?
Coppola har inte valt den formen. Coppola lyckas att få mig tänka på den stundande undergången, och det är i just det jag menar att hon gör det frånvarande (revolutionens orsaker och förlopp, människorna bakom den osv.) närvarande (i livet på Versailles). Det hela är dock inte så enkelt, revolutionen är ju inte bannlyst: i filmen skildras också en klass som är oförmögen att härska.
Ett exempel som på ett bra sätt illustrerar frånvarons närvaro är Sartres anekdot om Pierre på kafét. Fritt ur minnet: någon ska möta Pierre på ett kafé. Men Pierre kommer inte, han är inte där när hon kommer, inte när hon väntat i fem min, en kvart och inte efter en trekvart. Det som är närvarande för den väntande på kafét är primärt Pierre, medvetenheten om att Pierre inte är där.
En annan välkänd estetik är att göra det kända främmande – Brechts Verfremdung (ung. främmandegörande). Jag menar på intet sätt att det är det Coppola har gjort, men tycker ändå att processern, omvandlingarna, glidningarna, påminner om varandra.
Något annat jag funderat på när jag läst debatten är begreppet “frånvarande orsak”, både ifråga om den franska revolutionen per se (eg. en absurditet, för vad är den franska revolutionen utan det som skrivits och sagts om den?) och i filmen som diskuteras, som bland andra Spinoza, Althusser, Jameson och Zizek skrivit om. Jag hoppas att jag får anledning att återkomma till detta och två böcker som diskuterar frågan, Fredric Jamesons Det politiska omedvetna och Slavoj Zizeks Ideologins sublima objekt.
Avslutningsvis vill jag rekommendera den redan nämnda artikeln av Raatamaa, och förtydliga att jag inte tycker att Marie Antoinettes enda förtjänst som film är dess sätt att behandla den franska revolutionen, utan även skådespelarinsatser, soundtrack, vackra scener, det som redan hyllats: kostymer och detaljer – allt detta sammantaget gjorde att jag lämnade biosalongen belåten.
