Om jag ska hålla på och eftersträva absolut perfektion – som ändå bara är en ouppnåelig idé – så kommer det aldrig att bli några längre inläggg på den här bloggen. Att jag inte ens bedmödat mig med att fixa alla tecken och citat jag tänkt från början; för det har jag inga andra ursäkter än just min insikt och min vilja att få lägga upp någonting över huvud taget.

Inledning. I höst läser jag ”Introduktionskurs i kinesiskt landskapsmåleri” om 10 poäng. För en vecka sedan presenterade en kusare och jag den kinesiske konstnären Gong Xian. Jag tänkte skriva ner några rader om honom för bloggen medan jag har det färskt i minnet.

Gong Xian var en typisk litterati-målare, med starkt lysande personlighet och stor integritet. Detta förhållande illustreras kanske bäst om man ser på det tragiska sätt han kom att dö på: Gong vägrade måla åt en beställare vilken, pga. hans vägran, slog ihjäl honom. Gongs konst präglas av ny(gaml)a tekniker och radikala grepp, ofta med daoistiska inslag.

Jag delar upp den här texten i två delar eftersom den blev längre än jag från början tänkt mig (den intresserade kommer säkert efterfråga bilder, dessa kommer i den andra delen). Jag bör kanske här också kasta in en brasklapp för rubriken: Gong Xian själv skulle antagligen avskytt beteckningen Qing-konstnär, för mig är den endast kronologisk och på inget sätt generisk.

Från Ming till Qing. Gong Xian föddes kring 1620, dvs. ett par decennier innan Ming-dynastins fall. Han var kritisk inte bara till manchurernas maktövertägande och upprättandet av Qing, utan även – som så många andra – till en i förfall stadd Ming-dynasti. I början av Ming rådde en ekonomisk och kulturell blomstring: konstnärerna Dai Jin, Tang Yin, Shen Zhou och Wen Zhengming bidrog till en vidareutveckling av bildkonsten. Därefter ingenting. Därefter Dong Qichang och med honom ett radikalt nytt måleri. (Dong Qichang är av oerhört stor betydelse för den kinesiska konsthistorien. Förutom sitt egna moderna och innovativa konstnärskap, var hans teoretiska arbeten av mycket stor vikt. Framförallt begreppen om den Norra och Södra skolan, namnen lånade från chanbuddhismen (jap. zen), är mycket viktiga för konsthistoriker än idag.) Men bortsett från Dongs förtjänster på kulturens område var det illa ställt med Ming; med eunucker som intrigerade i hovet och manchurer som pressar på från norr var dynastin så gott som dömd till undergång.

Gong Xian var med i ett sällskap som kallade sig Fu She. Fu she var en grupp intellektuella som förenades i sin förkärlek och kanske även romantisering av den unga Mingdynastin och förakt mot den äldre. Han tillhörde även, och anses som den främste av, ”De åtta mästarna från Nanjing” (The Eight Masters of Nanjing).

Teoretiska utgångspunkter. Som lojalister och så kallade left-over subjects (”left-over” som i rester från Ming), drog sig Gong Xian och många av hans kamrater tillbaka, i Gongs fall för att sälja några av sina verk och ta några lärlingar under sina vingar. En av dessa var Wang Kai, som gav ut Senapskorn-trädgårdens repertorium av måleri (Jie zi yuan hua zhuan). En sorts handbok i fem tunna volymer; en helt ny typ av bok för den kinesiska publiken. Den framstående finlandssvenske konsthistorikern Osvald Sirén skriver om repertoriet:

[Senapskorn-trädgårdens repertorium av måleri] har ett betydande historiskt värde såväl genom sin text som sina illustrationer och förtjänar att ihågkommas såsom kanske den mest systematiska sammanfattande framställningen av målarkonstens teori och praktik som bevarats i Kina. (Osvald Sirén, Kinas konst under tre årtusenden, s. 628.)

Ett verk att lägga på minnet med andra ord. Redan på 1940-talet fanns det i fransk översättning och idag säkerligen även på flera andra språk. Några av Gongs egna skissböcker, med pedagogiska förklaringar till hans verks uppbyggnad, finns också de bevarade för eftervärlden (se t.ex. Mandate of Heaven).

För Gong Xian var det blotta imiterandet av de gamla mästarna ointressant för den som vill skapa autentisk konst. Han uppmanade sina lärlingar att gå ut i naturen och att lära av naturen själv. För den i kinesiskt landskapsmåleri bevandrade känns detta igen från Shitao (1642-1707). Jag vill hävda att även Dong Qichang förfäktade något liknande, kanske i en lightversion:

De som imitera de gamla mästarna och icke tillåta sig den minsta avvikelse äro som inneslutna av ett stängsel. Om man imiterar sina förebilder med alltför stor nogrannhet ledes man ännu ofta ännu längre bort från dem. (Dong Qichang cit. e. Sirén, s. 561)

Och Sirén fortsätter själv:

Kort sagt, det väsentliga vid studiet av de gamla mästarna likaväl som vid återgivandet av naturen är icke den yttre, formella likheten, utan överförandet av den inre karaktären eller betydelsen, denna svårdefinierbara sak, som alltsedan Hsieh Hos dagar (vid början av 500- talet) angågs vara målarkonstens förnämsta kriterium och kallades ch’i-yün shêng-tung: andens resonans och livets rörelse.” (Sirén, s. 561)