Den här utställningen föreslog min lärare att kursen skulle åka och se när den kommer till Europa och Köln: Gilded Splendor: Treasures of China’s Liao Empire (907-1125). Det skulle vara hemskt trevligt.
Sparat under: Böcker
Norska NRK och programmet Barntimmen har valt att kalla Pippis pappa för ”kung av en söderhavsö” istället för negerkung:
”Vi känner på oss att ordet [negerkung] är mer exkluderande än inkluderande” (Vibeke Fürst Haugen, NRK)
”Jag tycker att det är på tiden att avskaffa ordet ‘negerkung’ i Astrid Lindgrens böcker. Det hör inte hemma i en modern tid” (Kurdo Baksi)
Jag vet inte vad jag ska säga om det här. Det är bara bottenlös urartning. Speciellt NRK:s kvasiintellektualism. Kanske borde en kommitté tillsättas som ser över och ändrar ord – och stycken för den delen – som kan anses stötande. Det skulle vara jättebra tycker jag.
Sparat under: Böcker
Franz Kafka, 21 år gammal, i brev till Oskar Pollak av den 27 januari 1904. (Franz Kafka, En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss, s. 42 f.):
Jag tycker faktiskt att man endast ska läsa sådana böcker som bits och sticks. Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den? För att bli lyckliga, som Du skriver? Herre Gud, lyckliga skulle vi kunna vara även om vi inte hade några böcker alls, och böcker som gör oss lyckliga skulle vi i värsta fall kunna skriva själva. Nej, vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör, som när vi jagas ut i öknen och blir utestängda från all mänsklig gemenskap, som ett självmord, en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Det är vad jag tycker.
Var inne på press stop igår och sprang på en, åtminstone till det yttre, udda tidskrift: pärmarna i guldfärg och inskriptionen ”KAPITALISMEN SOM RELIGION” gjorde att jag kände mig tvungen att bläddra i detta nummer av ORD&BILD. Efter att innehållsförteckningen utlovat texter om/av Walter Benjamin (vars bidrag gett namn åt temat), Giorgio Agamben, Slavoj Zizek och Guy Debord fick min strama budget (som ju den här månaden ska räcka till julklappar) ge vika för mitt habegär.
Redaktörerna fäster i inledningen blicken på Stegö Chilos betydelse för den kulturpolitiska debatten. Redaktörerna skriver att ”[m]ed Stegö Chilo bröts den postpolitiska förlamningen”. Det här har jag också reflekterat över och diskuterat med vänner under hösten: att postpolitiken knappast är skriven i sten utan att det, egentligen föga förvånande, finns utrymme för en klasspolitik. Alliansen har som bekant visat detta inte bara på kulturpolitikens område utan på flera andra.
Efter att ha läst gästredaktörernas introduktion till numret och Walter Benjamins fragment Kapitalismen som religion högg jag in på vad som visade sig vara godbiten: Den spektakulära varuekonomin av Mikkel Bolt (konsthistoriker verksam i Århus som nyligen disputerat med avhandlingen Den sidste avantgarde. Situationistisk
Internationale hinsides kunst og politik, märkligt men glädjande nog på danska). Efter inledningen till texten fick jag lite taskiga vibbar och mindes en text om situationisterna som var med i SITE för inte så länge sedan. Artikelförfattarens slutsats var där att Debords teser om Skådespelssamhället besannats genom medias växande roll och integration med politik och ekonomi. Men efter att ha läst vidare förstod jag snabbt att Bolt hade högre ambitioner än så och han kritiserar också uppfattningen som företräddes i SITE:
Skådespelet ska således inte, som det annars ofta framställs, reduceras till utveckligen av de moderna massmedierna som radio och TV. Även om dessa ’på ytan’, som Debord skriver, också utgör skådespelets ’mest förkrossande yttring’, så är de ändå en form av ’sekundärt’ skådespel, vars bilder fungerar som varor och konsoliderar skådespelet som sådant, en ockupation av hela det sociala livet.
Bolt arbetar vidare inte genom att åberopa sekundärlitteratur utan enbart genom hänvisningar till Skådespelssamhället och Situationistiska internationalens tidskrift Internationale Situationniste samt egna texter. Hans framställning är inte beroende av Jappe, Hussey, Plant eller någon annan kännare, utan bärs istället upp av det egna språket, den egna förklaringen, den egna dispositionen och ett eget fokus.
Fokus ligger på något som – såvitt jag förstått det – också varit föremål för den teoretisk debatt i Sverige, nämligen kapitalets/skådespelets eventuella utsida.
”Den spektakulära varuekonomin” är en utmärkt och mycket initierad artikel som tjänar som såväl introduktion till Debords teori och som vidareläsning för den som vill få mer klarhet i om det verkligen finns någon praxis som undflyr skådespelet med dess mytiska dubbelkaraktär.
Sparat under: Mat
Idag åt vi en paj med broccoli och ädelost. Den var god men jag tror att man kan ha i lite mer ädelost, eller en med lite mer klös i.
Pajdeg (form 24 cm i diameter):
3 dl vetemjöl
125 g margarin
2 msk kallt vatten
Fyllning:
500 g broccoli (kokas i lättsaltat vatten i två min.)
150 g ädelost
Äggsmet (vispas och hälls över broccoli och ost):
4 ägg
3 dl mjölk
Grädda i 45 min på 200 grader.
Om jag ska hålla på och eftersträva absolut perfektion – som ändå bara är en ouppnåelig idé – så kommer det aldrig att bli några längre inläggg på den här bloggen. Att jag inte ens bedmödat mig med att fixa alla tecken och citat jag tänkt från början; för det har jag inga andra ursäkter än just min insikt och min vilja att få lägga upp någonting över huvud taget.
Inledning. I höst läser jag ”Introduktionskurs i kinesiskt landskapsmåleri” om 10 poäng. För en vecka sedan presenterade en kusare och jag den kinesiske konstnären Gong Xian. Jag tänkte skriva ner några rader om honom för bloggen medan jag har det färskt i minnet.
Gong Xian var en typisk litterati-målare, med starkt lysande personlighet och stor integritet. Detta förhållande illustreras kanske bäst om man ser på det tragiska sätt han kom att dö på: Gong vägrade måla åt en beställare vilken, pga. hans vägran, slog ihjäl honom. Gongs konst präglas av ny(gaml)a tekniker och radikala grepp, ofta med daoistiska inslag.
Jag delar upp den här texten i två delar eftersom den blev längre än jag från början tänkt mig (den intresserade kommer säkert efterfråga bilder, dessa kommer i den andra delen). Jag bör kanske här också kasta in en brasklapp för rubriken: Gong Xian själv skulle antagligen avskytt beteckningen Qing-konstnär, för mig är den endast kronologisk och på inget sätt generisk.
Från Ming till Qing. Gong Xian föddes kring 1620, dvs. ett par decennier innan Ming-dynastins fall. Han var kritisk inte bara till manchurernas maktövertägande och upprättandet av Qing, utan även – som så många andra – till en i förfall stadd Ming-dynasti. I början av Ming rådde en ekonomisk och kulturell blomstring: konstnärerna Dai Jin, Tang Yin, Shen Zhou och Wen Zhengming bidrog till en vidareutveckling av bildkonsten. Därefter ingenting. Därefter Dong Qichang och med honom ett radikalt nytt måleri. (Dong Qichang är av oerhört stor betydelse för den kinesiska konsthistorien. Förutom sitt egna moderna och innovativa konstnärskap, var hans teoretiska arbeten av mycket stor vikt. Framförallt begreppen om den Norra och Södra skolan, namnen lånade från chanbuddhismen (jap. zen), är mycket viktiga för konsthistoriker än idag.) Men bortsett från Dongs förtjänster på kulturens område var det illa ställt med Ming; med eunucker som intrigerade i hovet och manchurer som pressar på från norr var dynastin så gott som dömd till undergång.
Gong Xian var med i ett sällskap som kallade sig Fu She. Fu she var en grupp intellektuella som förenades i sin förkärlek och kanske även romantisering av den unga Mingdynastin och förakt mot den äldre. Han tillhörde även, och anses som den främste av, ”De åtta mästarna från Nanjing” (The Eight Masters of Nanjing).
Teoretiska utgångspunkter. Som lojalister och så kallade left-over subjects (”left-over” som i rester från Ming), drog sig Gong Xian och många av hans kamrater tillbaka, i Gongs fall för att sälja några av sina verk och ta några lärlingar under sina vingar. En av dessa var Wang Kai, som gav ut Senapskorn-trädgårdens repertorium av måleri (Jie zi yuan hua zhuan). En sorts handbok i fem tunna volymer; en helt ny typ av bok för den kinesiska publiken. Den framstående finlandssvenske konsthistorikern Osvald Sirén skriver om repertoriet:
[Senapskorn-trädgårdens repertorium av måleri] har ett betydande historiskt värde såväl genom sin text som sina illustrationer och förtjänar att ihågkommas såsom kanske den mest systematiska sammanfattande framställningen av målarkonstens teori och praktik som bevarats i Kina. (Osvald Sirén, Kinas konst under tre årtusenden, s. 628.)
Ett verk att lägga på minnet med andra ord. Redan på 1940-talet fanns det i fransk översättning och idag säkerligen även på flera andra språk. Några av Gongs egna skissböcker, med pedagogiska förklaringar till hans verks uppbyggnad, finns också de bevarade för eftervärlden (se t.ex. Mandate of Heaven).
För Gong Xian var det blotta imiterandet av de gamla mästarna ointressant för den som vill skapa autentisk konst. Han uppmanade sina lärlingar att gå ut i naturen och att lära av naturen själv. För den i kinesiskt landskapsmåleri bevandrade känns detta igen från Shitao (1642-1707). Jag vill hävda att även Dong Qichang förfäktade något liknande, kanske i en lightversion:
De som imitera de gamla mästarna och icke tillåta sig den minsta avvikelse äro som inneslutna av ett stängsel. Om man imiterar sina förebilder med alltför stor nogrannhet ledes man ännu ofta ännu längre bort från dem. (Dong Qichang cit. e. Sirén, s. 561)
Och Sirén fortsätter själv:
Kort sagt, det väsentliga vid studiet av de gamla mästarna likaväl som vid återgivandet av naturen är icke den yttre, formella likheten, utan överförandet av den inre karaktären eller betydelsen, denna svårdefinierbara sak, som alltsedan Hsieh Hos dagar (vid början av 500- talet) angågs vara målarkonstens förnämsta kriterium och kallades ch’i-yün shêng-tung: andens resonans och livets rörelse.” (Sirén, s. 561)
Idag har jag varit på ett informationsmöte om att söka stipendier och studera i Kina. Ett par timmar av eftermiddagen har jag fördrivit genom att söka efter ett universitet jag skulle vilja läsa på om jag får stipendiet. Jag går efter i huvudsak två kriterier: att jag tror mig kunna trivas i staden och att jag gärna får ha hört talas om universitetet tidigare. Sen är det nog ett plus om dialekten är någorlunda begriplig. Kandidaterna är hittills: Fudan (Shanghai), Zhejiang (Hangzhou), Beijing Daxue, Nanjing Daxue och Dalian Daxue.
Min ansökan ska vara inne i januari så jag kan ju suga på den här karamellen över jul.
Sparat under: Böcker
”Efter en kort paus kom sedan Allen Ginsberg upp på scenen, lätt vinberusad. Han började mässa fram ”Howl”, först stillsamt och nervöst, men efterhand började han gunga i takt med språkrytmen.
Keruac, som satt på kanten av scenen, började slå takten på vinkruset och utropa ett ”Go!” mellan varje diktrad som på en jazzkonsert. Snart stämde publiken in. Ginsberg avslutade uppläsningen i tårar, mött av ett öronbedövande jubel.”
Harding & Planhammar, Beat! – Poesi och prosa från beatgenerationen, Wahlström & Widstrand 2006.
