Har tillbringat lördagmorgonen med att läsa om händelserna i Tibet. Av det jag läst och enligt min åsikt är det Sveriges Radio som står för den bästa svenska rapporteringen (bottennappet är Aftonbladet som inte kan stava till Kinas nyhetsbyrås namn, samt DN:s korrespondent som bryr sig mer om att förklara att Dalai Lama inte vill självständighet än att beskriva vad som egentligen hänt). Jag har en del att säga om det här men är rädd för att formulera mina tankar skulle ta upp hela min lördag så jag väljer att inte skriva något alls just nu.

Den senaste tiden har det varit snack om att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Tang Wei i Ang Lees senaste film Lust, caution blivit utstängd från filmevenemang och att reklamfilmer etc. hon medverkat i dragits tillbaka. Detta pga. sexscenerna i Ang Lees film. Men nu läser jag att tydligen ska ”opatriotiskt beteende” också ha medverkat till hennes bannlysning. Okej om man tycker att den skildrar den japanska ockupationen på ett sätt som inte överensstämmer med hur det verkligen var eller har liknande invändningar mot filmen. Men Tang Wei är ju en skådespelerska, det ligger ju i begreppet att hon gått in i en roll. Fan va sjukt. “Förhoppningsvis” har hon gjort något utanför filmen som gör henne opatriotiska, annars har ju censurmyndigheten eller vilka det nu är helt tappat koncepten.

Häromdagen såg jag filmen Sommarpalatset av Lou Ye (bl.a. ”Suzhou Creek”), tror den gick på Stockholms filmfestival 2006 med titeln “The Summer Palace”. Jag ville väldigt gärna se den då men det blev inte av, kanske eftersom jag hörde ryktesvägen att den fått ett ganska svalt mottagande. Nu hittade jag den hursomhelst häromdagen i ett av alla DVD-stånd som finns här ute på gatan. Kopian jag köpte bär den franska titeln “Une Jeunesse Chinoise”, längst upp på framsidan står det att filmen klassas som en av de tio mest förbjudna i Kina – som ett litet säljknep.

Huvudrollsinnehavaren kommer in på Beiqinguniversitetet i Peking och lämnar sin by vid nordkoreanska gränsen. Hon träffar en man genom en av de få nära vänner hon hittat i sin studentkorridor och de inleder vad som med en sliten kliché kan beskrivas som ett stormigt förhållande.

Den här första delen tyckte jag om, mycket eftersom jag gissar att det var en ganska bra skildring av studentlivet i slutet på 80-talet (man kunde även skymta utlänningar när de var ute och festade, det tyckte jag var spexigt), och för att persongalleriet här var ganska intressant med huvudrollsinnehavaren som en självdestruktiv romantiker. Av studentrörelsen såg man inte mycket; ett möte, bussar som tog glada studenter från campus till demonstrationer. Jag är inte dummare än att jag förstår att det som kinesisk regissör är svårt att skildra en händelse som Himmelska fridens torg, men det måste gå att göra bättre än i denna film. Vissa scener hade dock sina poänger, som när regissören visade höstens (1989) mönstring där studenterna sätter sig i militärbussar för att åka och göra övningar. Jag antar att detta måste ha varit en sjuk upplevelse för många av dem deltagande. Filmen fortsätter sedan med att följa huvudpersonerna 15 år framåt i tiden, och det känns bitvis lite krystat; som bara för att visa biopubliken Kinas historia efter -89 med lite halvcorny bildspel från historiska milstolpar som det tidiga 90-talets Shenzhen med skyskrapor och Hongkong anno 1997. Jag har dock en känsla av att detta kan vara en film jag uppskattar mer när jag sett den en andra gång.