Den här killen gillade jag som barn; för er som inte känner igen honom är det Lille Hiawatha. Indianpojken hade två attribut: en yxa i bältet och ett par byxor som alltid hasade ner, antagligen på grund av att yxan, trots dess ringa storlek, ändå var för tung. När vi hälsade på i min mormors stuga - min mormor hade en liten röd stuga i skogen som permanentboende - som barn så brukade jag hålla till vedboden och med en yxa med avbrutet skaft och löst yxblad hugga små vedträn. Den av mig så omtyckta yxan kallades Hiawatha-yxan.

…för att inte säga genomuselt. DN skriver idag att EU kräver att Kina ska ingå dialog med Tibet. Men läser man i artikeln så är det tack och lov inte så kravet formulerats ursprungligen. Det handlar istället om att på nytt ta upp dialog med Dalai Lama, någon som ser skillnaden?

Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan men har inte lyckats ladda posta det förrän nu.

Vill verkligen rekommendera en artikel av Slavoj Zizek som översatts till svenska i DN. Zizek tar upp kampanjen mot Kina i allmänhet och Tibet-frågan i synnerhet. Om Zizek kan sägas att han har en unik stil där han, bland mycket annat, analyserar dagspolitiska och ideologiska frågor med flitiga referenser till populärkultur såsom den senaste Hollywoodrullen och med hjälp av fransk psykoanalys samt radikal teori når fram till slutsatser som inte sällan går tvärtemot dagens liberala konsensus (vem kan förutom Zizek säga att vi inte bara måste lära av Lenin utan rent av upprepa hans gärning?). Den ofta avancerade argumentationen med hänvisningar till Lacan och Lenin uteblir dock i nämnda artikel till förmån för ett sakligt och tydligt redovisande av vad som ”egentligen” skedde i Tibet för drygt en månad sedan, och vad som skedde någon annanstans…

Det har såklart inte skett något brott i Zizeks skrivande här, utan istället är den uppkomna situationen, medias nuvarande Kina-rapportering, på sina håll så skruvad att Zizek måste använda sitt utrymme till att klargöra några fundamentala misstag som västerländsk medias rapportering rymmer. En lärare jag hört talas om här i Kina, som inte skräder orden när yttrandefrihet, censur, mänskliga rättigheter etc. kommer på tal, menar att en spridd uppfattning bland många kineser är att kinesisk media är skit och att det som står där till stor del helt visst inte är pålitligt, så har västerländsk media – den media som så ofta med rätta pekar på kinesisk medias stora brister – inte varit så mycket bättre i sin Tibet-rapportering.

Det jag skrev om skarpa slutsatser som går stick i stäv med rådande liberal konsensus gäller emellertid definitivt för Zizeks artikel om Tibet. Den första slutsatsen rör den syn på Tibet som är förhärskande i väst:

Vår fascination för Tibet förvandlar Tibet till en mytisk region, dit vi kan förlägga våra drömmar. När människor sörjer förfallet hos den genuint tibetanska kulturen bryr man sig egentligen inte om de reellt existerande tibetanerna. Vad de vill är att tibetanerna ska vara genuint andliga åt oss, så att vi stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg. Den franske filosofen Giles Deleuze (sic!) skrev en gång: om du är fångad i någon annans dröm är du förlorad.

Den andra rör tesen om en ”tårarnas dal”, som kastats fram av en för mig och jag antar många andra okänd tysk socialdemokrat. Tårarnas dal är de år mellan kommunismens sammanbrott och det paradis vi kallar marknadsekonomi, en dal som kanske präglas av arbetslöshet, av högerextrema vindar i samhället, ökade s.k. klyftor (tänk forna DDR). Zizek presenterar hypotesen att Kina inte når fram till andra sidan Tårarnas dal med dess demokratiska harmoni. Gula faran går igen.

Läs själv här, om inte annat för att få en annan bild av och ett bemötande av ovedersägliga misstag/lögner om händelseförloppet.

Idag reser L. och jag till Xi’an och Luoyang. Det är en gammal hederlig skolresa med allt vad det innebär av museum som ska besökas och pojkar och flickor som delas upp när det ska sovas.

L. och jag har ett projekt som om vi sätter det i verket, och det lyckas oss, definitivt kommer rendera i tidernas mest researchade bloggpost från min sida, och det med råge. Vi hoppas kunna sätta våra planer i verket. Om inte ska jag nog ändå kunna knåpa ihop något intressant eller lustigt från resan.

Kort rapport från Forum för levande historias seminarium “Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”, läs här.

Hatten av för professor Michael Shoenhals!

Har tillbringat lördagmorgonen med att läsa om händelserna i Tibet. Av det jag läst och enligt min åsikt är det Sveriges Radio som står för den bästa svenska rapporteringen (bottennappet är Aftonbladet som inte kan stava till Kinas nyhetsbyrås namn, samt DN:s korrespondent som bryr sig mer om att förklara att Dalai Lama inte vill självständighet än att beskriva vad som egentligen hänt). Jag har en del att säga om det här men är rädd för att formulera mina tankar skulle ta upp hela min lördag så jag väljer att inte skriva något alls just nu.

Den senaste tiden har det varit snack om att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Tang Wei i Ang Lees senaste film Lust, caution blivit utstängd från filmevenemang och att reklamfilmer etc. hon medverkat i dragits tillbaka. Detta pga. sexscenerna i Ang Lees film. Men nu läser jag att tydligen ska ”opatriotiskt beteende” också ha medverkat till hennes bannlysning. Okej om man tycker att den skildrar den japanska ockupationen på ett sätt som inte överensstämmer med hur det verkligen var eller har liknande invändningar mot filmen. Men Tang Wei är ju en skådespelerska, det ligger ju i begreppet att hon gått in i en roll. Fan va sjukt. “Förhoppningsvis” har hon gjort något utanför filmen som gör henne opatriotiska, annars har ju censurmyndigheten eller vilka det nu är helt tappat koncepten.

Lingvistbloggen: inst. för lingvistik på Stockholms universitet har en blogg. Lite som Värsta språket minus Fredrik Lindström men plus professor Östen Dahls smileys.
Mitt filmtips: kolla vilka filmer jag gillar! Intressant!
Logofili: en väns blogg, för mycket citat, men initierat om Kina etc.
Google Nyheter: om du är intresserad av något speciellt tema, gillar en särskild skribent eller bara vill hitta recensioner av en ny film eller bok kan man söka med Googles nyhetssök så får man upp artiklar från (nät-/)tidningar, SVT, SR etc.

Idag är det städ- och tvättdag här. Fönstren står på vid gavel och släpper in vårsolen. Har ingen termometer men enligt uppgift ska det vara 17 grader idag. Shanghaineserna ställer ut stolar och sängar och snackar skit i solskenet. På lördagar och i synnerhet på söndagar är det precis som i Sverige vanligt bland somliga att man sätter sig på ett kafé och dricker kaffe eller te; brukar vara svårt att få bord. Igår när vi fikade var det nästan tomt; alla är ute och lapar sol.

Jag antar att de tycker som jag, att det här är bästa tiden på året. Vinterkylan har varit bitande, och inomhus har det stundtals varit riktigt kallt. L. och jag har tillbringat mycket tid i sängen, tittat på film och pluggat, något som får mig att tänka på kangen som var en institution i det kinesiska hemmet, jag antar så sent som fram till 1970-, 1980-talet. Kangen var en sorts säng som värmdes upp underifrån med träkol och där hela familjen tillbringade såväl måltider och sysslor som sömn. L. och jag eldade dock inte med träkol utan fick istället vår värme från en ful fläktliknande sak som torkar ut min hud.

Häromdagen såg jag filmen Sommarpalatset av Lou Ye (bl.a. ”Suzhou Creek”), tror den gick på Stockholms filmfestival 2006 med titeln “The Summer Palace”. Jag ville väldigt gärna se den då men det blev inte av, kanske eftersom jag hörde ryktesvägen att den fått ett ganska svalt mottagande. Nu hittade jag den hursomhelst häromdagen i ett av alla DVD-stånd som finns här ute på gatan. Kopian jag köpte bär den franska titeln “Une Jeunesse Chinoise”, längst upp på framsidan står det att filmen klassas som en av de tio mest förbjudna i Kina – som ett litet säljknep.

Huvudrollsinnehavaren kommer in på Beiqinguniversitetet i Peking och lämnar sin by vid nordkoreanska gränsen. Hon träffar en man genom en av de få nära vänner hon hittat i sin studentkorridor och de inleder vad som med en sliten kliché kan beskrivas som ett stormigt förhållande.

Den här första delen tyckte jag om, mycket eftersom jag gissar att det var en ganska bra skildring av studentlivet i slutet på 80-talet (man kunde även skymta utlänningar när de var ute och festade, det tyckte jag var spexigt), och för att persongalleriet här var ganska intressant med huvudrollsinnehavaren som en självdestruktiv romantiker. Av studentrörelsen såg man inte mycket; ett möte, bussar som tog glada studenter från campus till demonstrationer. Jag är inte dummare än att jag förstår att det som kinesisk regissör är svårt att skildra en händelse som Himmelska fridens torg, men det måste gå att göra bättre än i denna film. Vissa scener hade dock sina poänger, som när regissören visade höstens (1989) mönstring där studenterna sätter sig i militärbussar för att åka och göra övningar. Jag antar att detta måste ha varit en sjuk upplevelse för många av dem deltagande. Filmen fortsätter sedan med att följa huvudpersonerna 15 år framåt i tiden, och det känns bitvis lite krystat; som bara för att visa biopubliken Kinas historia efter -89 med lite halvcorny bildspel från historiska milstolpar som det tidiga 90-talets Shenzhen med skyskrapor och Hongkong anno 1997. Jag har dock en känsla av att detta kan vara en film jag uppskattar mer när jag sett den en andra gång.

På måndag börjar jag vårterminens studier på Fudanuniversitetet i Shanghai. Efter en dryg månads vinterlov ser jag fram emot att börja igen. Jag har under lovet försökt plugga en del på egen hand, vilket åtminstone sett till de två första veckorna gick oväntat bra. Fast nu ska det alltså ändå bli skönt att få lite fasta rutiner igen (någonting säger mig dock att jag kommer att tycka annorlunda på tisdag morgon vid sex-tiden…).

Vädret har skiftat och blivit lite varmare i Shanghai och jag tror att detta är orsaken till att jag idag är förkyld. Om man känner sig lite småhängig och på väg att bli sjuk rekommenderar jag inte badminton i parken. På förkylningen ligger en visdomstand och trycker, inte min dag alls.

Jag har kommit på ett projekt som jag kanske ska sätta i verket, nämligen att fota kvarteret vi bor i och människorna som rör sig här varje dag - skräddaren som vaktar cykelförrådet, skomakaren som i ur och skur sitter under ett parasoll vid porten till vårt bostadsområde, tanten på 7-eleven, tanten i naturgodisaffären, gubben som klipper folk på gatan, paret som säljer pannkakor om mornarna, tanten som har en kartong med DVD:er och försäkrar att Eddie Murphys senaste där han spelar en 300 kg tung mama är jättebra, kvinnan som serverar oss på vår stammisrestaurang, coola killen på Starbucks, den sura servitrisen på dumplingstället och så vidare och så vidare.